Ni vet de där vinterdagarna när allt är på topp, snön ligger djup, skotern går som ett skott, och terrängen bjuder på sköna linjer i parti och minut. Det är ett fåtal dagar varje vinter som håller den klassen, så det gäller att försöka passa på när de väl dyker upp. Undertecknad hade i början av februari förmånen att få uppleva just en sådan makalös dag.
Efter en något trevande inledning av vintern kom det till slut ett rejält snöfall över stora delar av norra Sverige, och gasartummen började genast sitt instinktiva ryckande. Enligt säkra källor hade Gautosjö fått en generös släng av sleven, så för att lätta på abstinensen en aning hoppade jag in i bilen och drog iväg. Med mig hade jag en kille vid namn André Sundström, en duktig friåkare som gillar riktigt utmanande körning, och vår plan för dagen var relativt enkel; hitta så djup och fluffig snö som möjligt!
Vi påbörjade genomförandet av planen med en lång stigning uppför Krappesvares nordsluttning. Snön kändes här en aning vindpinad, så enligt de snabba överslagsberäkningar som gjordes innanför hjälmarna borde den vara avsevärt mycket bättre på öst- och sydsluttningar. Några fastkörningar senare var vi på väg ner i en ravin på andra sidan fjället, och vi kunde snabbt konstatera att beräkningarna stämde. Här hade snön drevat ner i totalt sanslösa mängder, och jag vet att jag tänkte när jag tryckte skotern framför mig utförs, att det här kommer bli spännande. Ett tag räknade jag ihop fem fastkörningar på en sträcka av ungefär 20 meter, och i sådana lägen är det inte särskilt långt bort att spänningen och uppgivenheten byter plats med varandra. Turligt nog passerade vi i samma veva ett stråk jag kände igen sen en annan trapper-tur för flera år sedan, och kunde så småningom navigera oss tillbaka till något mer stabil mark.
Dagen hade blivit kväll, men det hindrade inte André från att klämma det sista ur detta äventyr.
Under tiden vi hade kämpat med att gräva skotrarna framåt, några meter i taget, hade skymningen hunnit göra sitt intåg. Det var nu pannlampan fick lov att visa framfötterna när vi skulle försöka leta oss tillbaka till vår startpunkt, och känslan när sjöisen börjar skymta mellan träden är svårslagen! Några high-fives och härliga skratt senare kunde vi puttra tillbaka mot bilarna, och summera en dag som går till historien som en av de absolut djupaste dagar jag någonsin upplevt. Det är dagar som dessa man kommer ihåg, som man lever och brinner för.
Text och foto Johan Hisved
www.johanhisved.se
